Årstiderna är gammaldags Carl Larssonrum för de vuxna med sina bekymrade miner och brustna bankförblindelser Årstiderna är bergmanska manus i overkligt kvava uppsättningar, skärgårdade med maligna melanom, otrohetsbemängda, geniförklarade, självmördade Årstiderna har alltid något av 40-tal över sig; motoryachter med blänkande trädäck under solen och ett dovt efterkrigsdagermanskt självtvivel i tillbommade garage Höstarnas genmanipulerade mörker gömmer svidande svampar och sjaviga sjukhussängar i jättelika tomögda TBC-sanatorier ute i barrskogarna Höstens mörker är en sfärisk fångenskap runt stall och boningshus Vårens dagar visar fram sina blodfattigt bedagade för varandra, ryggande bakom ovana ögon Majsolen kommer med anklagelser, omöjliga att försvara sig mot; förött och bortslarvat uppenbart under det himmelska ögat Vintern är den enda som står för sina åsikter, sträng och kylig, bistert leende från soluppgång till skymning Vintern hör stjärnorna till; galaxerna singlande som den grekiska högkulturens diskusar över himmelssfären, Nordens män och kvinnor högättade resar längs skidspårens sköna kalligrafi, andedräkternas hedniska offerrök stigande över träsk och myrar; Bob Dylan och Bach i iPodlurarna Men i sommarens tomma salar knycklar dagarnas följd en allt tyngre ångest, molande under molnen Somrarna är skissblock för tunga tankar och ensliga snitt i strupar och handleder Vägarna står varma in i tomheten Hospitalens fönster står blinda på urbergsgrunder i tallskogar där fåglarna alltid flyger bortåt Somrarna är människornas fall djupt i sig själva; döden hålig, översållad med fumliga getingar Inne i fågelgälla, nattljusa träskmarker går allt ner sig och gurglar bort i tusenårsglömskor Sommarens rötmånadsmatiga blickar bär aldrig någons bördor Sommarveckorna är bleka, finniga, feta; tornseglarnas dödsbud vassa skrin i hög fart Vägkanterna är vrångstrupar genom värmen i fekalier och blåklocksklang Sommaren är oförsonlig och rundhyllt; tar vem hon vill i sina svepskäl, och mal ner Somrarna stinker av självmördare med köksavfall växande i munhålorna, försagda i sina dödars kadaverdisciplin Årstidernas sinnlighet är tunn som silke; sveper in och tar kål, omärkligt och effektivt, tills allt är bakbundet och stumt, i ett från som imploderar i sin singularitet, och sedan aldrig har varit